Jag sitter i bilen hem från Lofoten och funderar över hur jag ska sammanfatta resan. Att fiske består av en stor dos flyt har inte undgått någon, och denna resan tar nog priset. Jag har sannolikt förbrukat flera års fisketur under en vecka. Samtidigt har jag haft mycket oflyt de senaste tre åren med tappade storfiskar och klena resultat, så jag kanske kan se Norgeresan som en kompensation. Hur som helst är jag inte på något sätt värd den rekordfisk jag lyckades kroka, men jag är lika glad ändå, för vilken upplevelse!

Vi valde att bila upp, jag och pappa. Det var första resan till Lofoten och vi ville se allt. Första dagen bilade vi från Alingsås till Skellefteå, ca 14 timmar. Vi stapplade in på hotellrummet vid 22-tiden och tvärdäckade. Vägen mellan Arjeplog och Bodö var det vi ville uppleva och vyerna lämnade oss inte besvikna, ren magi! Färjan över till Moskenäs gick tyvärr i mörker och så även bilresan mellan Moskenäs och Leknes, så något Lofoten fick vi inte se första dagen. På hotellet i Leknes mötte vi upp Björn som skulle göra oss sällskap i stuga och båt under veckan. Gissa om vi var förväntansfulla.

Vi mötte upp Calle på Nordic Sea Anglings camp i Nappströmmen morgonen efter. Vi kunde få båten på morgonen och stugan runt lunch. Planen var från början att åka ut på havet direkt, men det blåste på bra så vi avvaktade till efter lunch. Pappa var sliten efter resan så jag och Björn gav oss ut själva. Den kraftiga nordanvinden gjorde att vi fick hålla oss på insidan om Nappströmmen. Vi plockade upp lite småsej med häcklor och därefter la vi oss på läsidan, tacklade upp för hälleflundra och började fiska. Mitt första norgefiske var äntligen igång!

Eftermiddagen gick utan ett pill på sejarna. Det enda som kom upp var ett gäng småtorsk på spinn. Väderprognosen såg minst sagt dålig ut och vi började bli nervösa. Andra dagen blåste det 8 (17) sekundmeter nordan och vi beslöt oss för att vara inne då denna blåst bara erbjuder fiske i en liten del av strömmen. Jag var dessutom bra sliten. Vädret vänder otroligt snabbt på Lofoten den här årstiden och under dagen började prognosen se bättre ut för dag tre. Calle och Alexander som är NSAs guider i Nappströmmen planerade att ta med två sällskap till Grimsöströmmen under kommande dag och vi beslöt oss för att följa med.

Vi var först vid bryggan dag 3 och väntade otåligt på de andra sällskapen. När vi väl kommit ut och hämtat betesfisk åkte vi före guiderna till Grimsöströmmen. Båtresan enkel väg tog cirka en timme och femton minuter. Vi la oss i en stor vik på strömmens södre sida där vi hört att Calle haft bra fiske förr. Guiderna åkte förbi mot norra sidan. Efter drygt 45 minuter fick vi höra att första flundran kommit upp i Alex båt. Därefter dröjde det inte länge innan Calle hade sin första. Vi hade inte känt ett pet och beslöt oss för att köra upp och lägga oss bredvid de andra två båtarna. Problemet var att vi inte kände till platsen och inte visste vad som var fiskat och ofiskat. Det kändes helt enkelt ohett redan från start, och på detta sätt fortsatte dagen. Alex båt fick snabbt flundra två och därefter gjorde båda guidebåtarna en förflyttning. Vi var sena på bollen igen. Alex fick ytterligare en och tappade en flundra samtidigt som Calles båt fick sin andra. Vi hade inte ett pill. Ytterligare förflyttningar från guidebåtarna och vi följde. Till slut var dagen över för Alex sällskap som tagit flera stycken, varav två på spinn. Vi gjorde vår sista förflyttning och återvände till södra änden, men på motsatt sida. Efter en kortare drift drog det till i ett av mina spön. Efter en kort rusning gick fisken tyvärr loss – surt!

Dag fyra och äntligen fick vi en guide i båten. Vädret var återigen sämre och Alex beslutade att vi skulle hålla oss inne i Nappströmmen. Björn är en van norgefiskare men relativt färsk när det kommer till fiske med betesfisk efter hälle, så frågorna haglade. Vi nojjade över att vi gjort något fel dagen innan men tydligen var både tackel och båthållning korrekt, så troligtvis handlade det främst om platsval och en nypa oflyt. Den här dagen kändes dock betydligt hetare. Det dröjde inte länge innan första smällen kom på ett av mina spön, det under båten. Fisken gick dock loss. Andra smällen kom ganska snart därefter men det visade sig vara falskt alarm (torsk). Vi närmade oss ett strömstråk och jag stod och tittade ut över våra två släpande flöten. Mitt flöte hoppas helt plötsligt upp och la sig. Betesfisken låg på 9-10 meter och det var 12 meter under båten. Jag sa till Alex att det ser ut som ett göshugg. Gösen brukar nämligen ta betesfisken och samtidigt lyfta sänket vilket gör att flötet lägger sig. Något man inte kan tro att en flundra skulle göra. Flötet guppade till och sedan la det sig på ytan igen. Därefter drog det sig sakta åt sidan. Jag kände att något inte stämde så jag tog tag i spöet och började veva. Sakta kände jag en tyngd i andra änden och därefter bar det iväg åt sidan – fisk! Björn var snabb med att rensa tackel medan Alex styrde båten som ett proffs. Nackdelen med platsen var ett gäng stentoppar runt om på cirka 4 meters djup, Tricket är att styra flundran ut mot djupet på strömmen och följa den med båten för att inte få för mycket vinkel på linan.

I detta skede visste vi inte storleken på fisken. Jag hade noll erfarenhet och Alex hade inte koll på min utrustning eller hur mycket jag vågade hålla emot. Men ganska snabb förstod vi att fisken var stor. Om den inte drog iväg så stod den still på botten och gav inte en tum. Så höll det på i 25 minuter tills Alex sa att jag försiktigt skulle sätta tummen på spolen för att försöka få upp flundran från bottnen. Vid första försöket kom den upp drygt en meter innan den visade sitt missnöje med att dra iväg på ytterligare en rusning. Fem minuter till gick och jag gjorde ett nytt försök med tummen på spolen. Den här gången gick det bättre. Sakta, sakta kom fisken upp. En meter i taget. Klarheten i vattnet gjorde att vi skymtade den drygt tio meter ner och jag började ana att det handlade om ett riktigt flak till flundra. När huvudet bröt ytan är ett ögonblick jag aldrig kommer glömma. Som taget ur en sagobok. Två ögon större än golfbollar stirrade upp mot oss. Alex säkrade den snabbt med en krok genom underkäken och därefter ett rep runt stjärtspolen. När vi la tumstocken längs fisken hade jag en tanke om att den sannolikt var över 1,70. Jag blev minst sagt förvånad när Alex sa att tumstocken inte räckte till. 209 centimeter mätte den och ett nytt Nordic Sea Angling rekord för flötmetad hälleflundra. Enligt Calle var detta nära ett totalt rekord på just flötmetad flundra. Enligt tabell ligger vikten på cirka 125 kilo. Hur stort det är kan man inte förstå om man inte är med i båten.

Dag 5 var det vädret återigen halvrisigt med kraftig vind efter lunch och regn/hagel om vartannat. Vi beslöt oss för att fiska av samma område som dagen innan då det sannolikt låg flera flundror i området. Nu åkte även pappa med, utvilad och taggad på att få se en flundra i verkligheten. Betesfisk fångades och vi la första driften vid 07:30. Om jag inte missminner mig hade jag ett drag i första driften, och i andra driften small det till ordentligt bara ett stenkast ifrån där vi fick gårdagens monster. Återigen på ett av mina spön, men det under båten. Den här gången var det pappas tur att ta spöet. Jag rensade allt samtidigt som Björn försökte styra bort från stentopparna. Vi insåg snabbt att fisken var mycket mindre än gårdagens, men gav ändå en riktigt fin fight med ett par ordentlig rusningar som fick pappa att bekänna färg. 104 cm, vägd till 14 kilo blankt, klockren matfisk och underbart med pappas första flundra i knät!

Vi körde snabbt vidare och efter ett tag styrde Björn in mellan två grundtoppar, ett strömsatt område som han envetet trodde höll flundra. Och han hade inte fel. Mitt spö böjde sig återigen och den här gången var det min tur att drilla. Fisken gick relativt tungt men jag hade ändå ett uns av kontroll, något jag inte hade med den förra. Då området var olämpligt för att drilla flundra på så pumpade jag relativt hårt och det dröjde inte mer än 5-10 minuter innan ansiktet synade ytan. Jag var ganska övertygad om att den var för stor för att ta upp och Björn fick i uppgift att sätta kroken i underkäken, vilket är betygligt svårare än man kan tro. Efter två misslyckanden som resulterade i nya rusningar till bottnen var situationen stressig och tyvärr sattes kroken i kinden istället för i underkäken. Jag förstod direkt att det inte skulle hålla så jag jagade reda på gaffen för att försöka lirka in den i underkäken, men redan vid första huvudskakningarna hade ett ben i käften gått av. Vi lyften in den och mätte till 138 centimeter, 8 centimeter mer än vad som är rekommenderat att ta upp för NSA. Vi kontaktade Calle direkt och skickade bilder på skadan, och han tillsammans med Alex beslutade att vi kunde ta upp fisken. Glädje över fångsten blandades med bitterhet och dåligt samvete. Men det är sådant som händer i stridens hetta. Lyckligtvis var det inte en 160+ som vi blev tvungna att avliva. Nu i efterhand är jag bara glad över fångsten. Vikten enligt tabell är cirka 40 kilo.

Om det är svårt att förstå hur stor än flundra på 209 centimeter och 125 kilo är så kan man tänka sig bilden ovan på 138 cm och 40 kilo, och sedan öka med 70 cm och trippla vikten.

Dag 6 blev dagen med bäst väder, helt magiskt. Jag var ivrig att få fiska något annat än flundra, närmare bestämt spätta, men eftersom Björn ännu inte fått bända en flundra denna resan beslöt vi oss för att köra flundra halva dagen under stigande vatten. Björn ville kamma av samma område igen, något jag inte höll med om. Jag är inte förtjust i att fiska av samma områden i flera dagar. Vi diskuterade om hur mycket fisk det bör vara i området samt hur mycket de flyttar på sig. Ingen av oss vet egentligen, men min teori är att de inte flyttar sig särskilt mycket och att det är relativt sparsamt med flundra, medan Björn tänker tvärtom. Oavsett gick inte fisket vägen och det blev inte ett pet denna förmiddag. Efter lunch åkte vi ut på norra sidan om Nappströmmen för första gången och tog oss till en vik med sandbotten, perfekt för spätta. Vad jag förstått är spättafisket hårt utsatt och har varit det under många år. Det blir helt enkelt allt sämre, som med allt fiske på lokala bestånd. Men fisk finns alltid och jag var supertaggad. Pillefiske är egentligen mer min grej. Vi hade med oss en PET-flaska som vi fyllde med räkor och släpade bakom båten. Första driften låg vi i 0,7 knop och jag ansåg att det gick för fort. Vi åkte inåt och andra driften kändes hetare med 0,4 knop. Det dröjde inte länge innan något sög i sig min räka. Upp kom en fantastiskt fin spätta på 1,64 kg vilket gjorde min dag! Målet för resan var en flundra var till mig och pappa, en spätta och kanske ett försök på katt. Katten hade vi avfärdat redan vid första snacket med Calle, så med den här spättan var resans mål avklarade. Vi fortsatte fiska i cirka 2 timmar och under den tiden fick jag tre spättor till i mindre storlek samt en massa småtorsk, småsej, en sandskädda och en simpa. Pappa och Björn fick nöja sig med det fula namnet om man bortser från en miniskädda och någon torsk.

Dag 7, sista dagen. Vinden hade vänt till sydlig och det skulle blåsa relativt hårt. Alexander hade bestämt att åka till en sydlig ström via norra sidan om Lofoten tillsammans med två flugfiskare. Strömmen hade varit bra för flundra i våras och ofiskad resten av året, så det kändes stekhett. Vi begav oss dit och började fisket vid 9-tiden, lite sent eftersom vi fick vänta på den andra båten. Kraftiga vindbyar kom ner över bergen bakom oss och båthanteringen var tuff. Platsen kändes stekhet men resultatet uteblev. Vi körde på i 4-5 timmar med en dragning på mitt flöte som resultat. Alex hade även han dåligt fiske så vi åkte tillbaka till Nappströmmen där vi avslutade med att nöta på i samma område som föregående dagar, helt utan resultat. Tre hälle upp på en vecka är varken bra eller dåligt. Storleken däremot var uppenbarligen något utöver det vanliga. Ett minne för livet med härligt sällskap. Tyvärr blev Björn lottlös men nästa resa är det han som står med böjt spö och jag som håller i ratten. Sånt är fiske.