Kanadajakt!

Kanadajakt!

Strax innan sommaren bestämde jag mig för att fiska kanadaröding. Bara sådär. Jag får såna ryck ibland när jag känner att jag behöver en ny utmaning. Sambon lät sig övertalas och en ganska löst sammansatt plan om att åka till Jämtland under semester spikades ihop på fem minuter. Tyvärr blev jag därefter sjuk och några mer förberedelser gjordes inte, vi vågade heller inte boka något. Någon vecka in på sambons semester kände jag mig äntligen frisk nog att resa och efter bara två-tre dagars stressplanering bar det iväg mot Jämtlands skogar, 90 mil upp. Dagen innan hade jag hafsat ner den fiskeutrustningen jag trodde att jag behövde, köpt två portabla spöhållare och en portabel djuprigg. Vi behövde dessutom köra igenom Orsa på vägen upp och köpa en portabel givarhållare på OFC, det kanske mest oundvikliga tillbehöret för resan eftersom man inte får ha egen båt till den tänkta fiskesjön.

Efter att vi lämnat av svärmor och barn vid tåget i Göteborg för en resa mot Berlin så bar det iväg mot skogarna. Efter 6-7 timmars körning gled vi in på OFCs parkering i Orsa. En grymt fin butik men det är nog tur att de hemmavid har ett mer begränsat utbud då jag fortfarande försöker förtränga notan..

Två timmar senare svängde vi in på campingen i Sveg. Har ni hört talas om Sveg? Nej inte vi heller innan vi letade efter en mellanlandning innan Östersund. Tio till tjugo mil skog åt alla håll. Men campingen var inget att klaga på, faktiskt en av de bästa jag bott på. Klockan ringde runt åtta morgonen dagen efter och vi skyndade oss för att komma upp till sjön runt lunch då vädret såg bra ut. Sagt och gjort så svängde vi in hos Jan Engstedt i Kittelberget på Landösjöns norra sida några timmar senare. En trevlig äldre herre med bred Jämtlandsdialekt hälsade oss välkomna och efter att vi packat in allt i Jaktstugan så gjorde jag otåligt i ordning den Linder 440 som vi hyrt.

Det är svårt att beskriva naturen där uppe för oss som bor i tråkiga mellansverige. Det är något man måste uppleva själv. Vattnet är kristallklart, luften känns renare, skogarna sträcker sig så långt ögat kan nå. Och framförallt har man ingen täckning på mobilen, kanske det mest positiva av allt. Hursomhelst var det en magisk känsla att så äntligen få glida ut på denna mytomspunna sjö. Kanadicker över 12 kilo, gäddor över 20 och rödingar över 9. Vad gömmer sig mer i Landösjöns djup?

Jag hade fått tips från en väns bekanta om fisket efter Kanadickerna, men tyvärr hade jag inte hunnit göra någon egen research. Jag var helt enkelt väldigt dåligt förberedd och gick en del på gamla erfarenheter och min kunnighet om fiske rent generellt. Så här i efterhand kan jag tycka att allt detta krockade, eftersom mina egna erfarenheter säger en sak och tipsen en annan. Om jag gått på egna erfarenhet så hade jag troligtvis fått någon mer fisk denna resa, men det är så klart omöjligt att veta. De som lyckats bra i sjön har fiskat med större, ytgående wobblers över runt 10 meters bottendjup. Detta är dock information som man måste sätta i rätt sammanhang, annars blir det pannkaka, som för mig.

När vattnet är riktigt kallt går kanadickerna grundare. I USA kan man kikpimpla efter dem på grunt vatten, även i mycket djupa sjöar. När man trollar dem i USA, och även i Sverige, söker man dem på grundare vatten under våren då vattnet fortfarande är kallt. I Landösjön öppnar båtfisket den första juni varje år och således bör man vara tidigt ute om man vill fiska med stora, ytgående wobblers på relativt grunt vatten. Vi var där i Augusti och yttemperaturen låg på hela 17 grader den varmaste dagen. Jag borde således fiskat dem därefter, alltså med två spön stackade på min portabla djuprigg och sänkt lodet till minst 20-25 meter. De går nämligen djupare, mycket djupare, när det är varmt. Att fiska dem så djupt som 30-40 meter under sommaren i USA är inget konstigt.

Ytterligare en sak jag hade dålig koll på var hastigheten. ”Fiska som du fiskar gädda”, var det jag hört och gick efter, varav jag försökte hålla 1,6 – 1,7 knop. Jag vet inte i vilken hastighet de duktiga kanadickfiskarna i Sverige håller, men i USA är hastigheter under 2.5 knop ett undantag. Min erfarenhet om laxartade fiskar skrek om att öka farten, men det var samtidigt svårt att förbise råden jag fått. Hursomhelst bör beten, hastighet och område gett mer gäddor. Två stycken var det enda jag fick på drygt 20 timmars trolling under dessa dagar..

Den andra dagen var det helt stiltje på sjön och vädret var verkligen underbart. Kanske inte optimalt för kanadicker om man lyssnar på Jan och andra som fiskar i sjön, men jag klagade inte. På eftermiddagen fiskade jag över 20 meter och det drog äntligen iväg på det enda spöt jag hade ute, man får nämligen bara fiska med ett spö var och jag var ensam ut i båten. Det kändes som en blandning av gös och gädda. Alltså som en livlig påse potatis. När fisken kom in längs båtsidan såg jag dock de karaktäristiskt vita sträcken på fenorna och förstod genast att den första Kanadicken äntligen lurats. Även om fisken var liten så fick jag ett riktigt lyckorus när den låg i håven – mission success!

Dagen efter blåste det gäss på sjön och vi valde istället att spinnfiska öring i Långan som rinner ut från Landösjön. Tyvärr var vattennivån väldigt låg och vi blev låsta till ett fåtal områden, men det lönade sig ändå med en öring för mig och en tappad för sambon. Jag fick även en bonusgädda på metern i en av poolerna.

Dagen efter blev det några timmars fruktlös trolling på förmiddagen och en vända till sjöns rödingodling på eftermiddagen. Detta är vad sjön kanske är mest känd för. Odlingen har legat här länge och detta i samband med utsättningar av röding och öring gjorde sjön till ett köttfiskeparadis för en 10-15 år sedan. På den tiden åkte folk och fyllde bilen med rödingar på upp till 5-6 kilo. Eftersom fångstbegränsningen ligger på helt ofattbara tio laxartade fiskar om dagen per person, så är det inte konstigt att fisket idag är betydligt sämre… vi fick nöja oss med ett par mindre fjällrödingar.

Tyvärr fick jag inte min stora Kanadaröding som jag drömt om, men en otrolig mängd erfarenhet som ska tillämpas till en ny satsning nästa år, och då under ”rätt” årstid. På vägen hem fick vi iaf se ett par vilda renar som tröst.

Lämna ett svar